Single Blog Title

This is a single blog caption

Ronnys resor i världen

Sitges och Mallorca 2019

Att stillsamt vandra genom ett morgontidigt och nästan tomt Sitges är lika livgivande som att strosa mitt i natten när barnfamiljer, gaygubbar, dragshowartister och transor befolkar Sitges och ger staden liv. Det är en märkligt, galen och underbart vänlig stad full av liv. Strand. Restauranger. Affärer.

Efter vårens två reprispremiärer och en och en halv ny föreställning börjar jag sjunka ner i en välbehövlig dvala. Jag lever efter mottot ”minut för minut” dvs inte bestämma något – bara låta tiden glida fram och vi med den. Att promenera när man har lust. Att jobba när man har lust.
Som vanligt är det cirka tio vänner och bekanta i Sitges  – lite ovanligt i år eftersom vissa som alltid brukar vara här – inte är här och vice versa. Har kramat Roine och sladdrat om dans och teater och London och lunchat med Calle och pratat musikaler – och det var två härliga höjdpunkter. Har också umgåtts med Malmbergskan och  alla andra – ätit och pratat. Har solat och läst och njutit av vilan. Sista dagen idag. Imorgon mot Mallorca – först Palma – sedan Porto Soller.

Jag kallar Palma ”Lilla Barcelona”. En underbar lillasyster med strand, hamn, katedral, ”gamla stan”, shopping och underbara restauranger. Vi bor på Hotel Cort som är ett paradis. Vårt rum är fyllt av böcker och härlig inredning som känns som ett hem. I Palma har vi fulla dagar med sightseeing, fikastunder, slappa vid den lilla poolen (mera som en plaskdamm). Och att ha riktig semester.

På fredagen överraskades vi av Palma Pride Parad som landade framför vårt hotell med fest och firande.

Det var tal, ”live” artister och DJ en stor del av den ljumma natten. Vilken kraft och energi som Pride utvecklar världen runt. Under vår egen privata Pride middag utvecklade Roger idéer som jag skulle kunna utveckla under World Pride i Malmö om två år. Jag har redan kontaktat inblandade.
Lördagkvällen gick turen till Son Amar. En nattklubb med show á la Las Vegas. Jag tycker fortfarande det är härligt att se artister och dansare i en påkostad show med spansk touch. Det var på denna nattklubb min mor och moster blev ”glada i hågen” när jag besökte Mallorca med dom för en del år sedan. Då fick jag leda ut dom till bilen. Dom var lyckliga över att ha varit på nattklubb och sett en grandios show och druckit ”free drinks” trots att dom båda var nästan 90 år.

Söndag var varm. Promenad till det nya konstmuseet. Lunch på stan. Shopping i kylda affärer. Sakta vi gå genom stan.

På måndagen hann vi med lunch med Vicky (von der Lancken) och kunde sladdra om teater och musikallivet i Sverige. En mysig stund som slutade i hennes lägenhet.

Imorgon går färden i hyrd bil till Porto Soller, pärlan tre kvart från Palma.
Så anlände vi i hyrd bil till paradiset: Port De Soller. En härlig badort med strandpromenad, badstränder, hamn, mysiga fiskrestauranger och en spårvagn som kör oss upp till Soller, bergsbyn som är centrum för all apelsinodling. Vi bor superskönt. Onsdagens utfärd gick till Deia där vi besökte Robert Graves hus (han som skrev Jag Claudius) och njöt av lugnet i byn. Därefter till klostret som var Chopin och George Sands vilo- och arbetsort en vinter för länge sedan. Chopins piano fanns kvar. Det transporterades till Valldemossa från Paris och på det pianot skapade Chopin många kända pianostycken. Torsdagen blev det en tur i apelsin- och olivlundarna. Att få uppleva naturen – och små genuina byar som Fornalutx och återvända i tanken många år tillbaka i tiden. Sommaren är påtaglig – ingen obehaglig hetta – men varmt. Sköna ljumma kvällar och nätter. Vi äter mycket gott på utvalda restaurangpärlor – nästan bara fisk. På fredagen bar det iväg norrut – först till klostret Lluca. Vackert rofylld kyrka, kloster och skola – där det hördes religiösa hymner ur varje utrymme. Sedan Pollensa som är norra Mallorcas hamn, bad och restauranger och fik. Sedan började känslan av att jag snart måste förbereda arbetet. Och resan går mot sitt slut. Söndag hem från Palma till Köpenhamn. En fantastisk semester med så mycket inspiration och vila att jag inte vet hur jag ska återfå energi och kraft att regissera och leda konstnärligt arbete – men det kommer att lyckas – det har det gjort i massor av år.

prickad_linje_horisontell

Mexico och New York 2019

Jag satte mej i flyget från Stockholm och visste att det skulle dröja 20 timmar innan vi var framme i Mexico med väntan och flygbyte. Ändå tänkte jag när jag placerades i en bekväm skön fåtölj på Air Canada mot Toronto – ”Bara åtta timmar över Atlanten”? Att sätta sej på ett flyg är som att placeras i en kokong utan kontakt med yttervärlden och det känns så otroligt avslappnande. Och det hade gärna fått vara ytterligare många timmar. Än skönare när man vet att vi flyger gratis på mina poäng. Vi hamnade samma kväll i Tulum, Mexico. En hotellanläggning i en naturpark med fåglar och ödlor. Anläggning erbjuder vällagad och god mat och härliga pooler – det är topp – rummet har inte träffat någon inredningsarkitekt. Lite huller om buller och mörkt. Men att vandra runt i naturskönt område uppväger allt. Och jacuzzi på balkongen. Solen värmer kroppen och en härlig bris från Karibiska havet har gjort 30 graders värme mer än uthärdligt. Vi har vandrat runt i den gamla Mayastaden och promenerat i moderna Tulum. Resa är att upptäcka men också att vila och hämta kraft – och det är vi mitt uppe i.

Vi åker till Valladolid i Carlos taxi. Väl framme upplevde vi ”det riktiga Mexico”. Vackra kyrkor. Pastellfärgade hus. Och djuphavsgrottor (cenotes) mitt i stan. 100 meter djupa. Vackra. Det var så som Mexico lyste i mina inre drömmar. Vi gick in i den gamla enkla kyrkan. I en glaskista låg Jesus på lit de parade. På påskdagen var kistan borta – då stod Jesus i koret – uppstånden. Magic! God mat och ett dopp i poolen hann vi med.

Hotellet i äkta gammal spansk-mexikansk stil bjöd på atmosfär från kolonialtiden. Nästa dag ägnade vi Mayafolkets ruiner utanför staden. Besöket i Valladolid var höjdpunkten på resan. Svårt att beskriva det man andas in av atmosfär och känsla. Men allt fanns i Valladolid med omnejd. Vi fick ytterligare några härliga vilodagar i solen innan det var dags att flyga vidare till New York.

”Big Apple”. Vår första kväll: Vi strosade runt och mötte staden. Åt gott på Lobster och Burger. Och gick ut och in i affärer på sena kvällen. Märkligt och magiskt. Och så mycket folk. Nu gäller det att finna vår rytm och skapa ett mysigt program att uppleva New York på nytt. Vi bor vid Bryant Park där människor lunchar och promenerar. På frukostrestaurangen (”Un, Deux, Trois”) blev vi varmt välkomnade av vår väninna som serverat där sedan urminnes tider. Hon blev verkligt glad – liksom vi. Vår andra dag blev mitt första teaterbesök: Musikalen ”The Prom” (= Skolbalen). Jag tänkte när jag gick in och satte mej på min superfina plats dvs nära scen och vid gången (min favoritplacering) – ”Jag går i pausen om det blir trist”. En ”High School” musikal. Men jag blev ”swept away”. En underbar feel-good musical – rolig, varm och fylld av kärlek om en lesbisk tjejs kamp för att få gå på skolbalen med en annan tjej i en liten fördomsfull stad på landsbygden i USA. Jag skrattade, blev tårögd och njöt varenda minut. Den hade jag gärna regisserat. – Efter teater blev det middag med Christina och Javier på Mick Jaggers italienska favoritrestaurang. Supergott. Men Jagger var inte där!!!. Kvällen blev show med musikalen Cher. Musik och underhållning – men den glöms bort när man lämnar teatern. Sedan Gonatt till ett vårvarmt New York.

Solen lyste över Big Apple och Brynt Park var full av folk. Sen kom regnet och vi gick på MOMA och Joan Miro. En höjdpunkt är lunchen på deras restaurang. Whaooo! Det är som i ”Sex and The City”. Kvällen blev ”Lady In The Dark”. Kurt Weill flyttade från Berlin till New York och försökte skapa musikal. Det blev aldrig lyckat, vilket föreställningen visade. Weill var bäst i kombination med Brecht – då skapade han något unikt. Lördag i NY. Promenad i solen och två föreställningar – båda filmer som blivit musikal. Först ”Pretty Woman”. Sedan ”Tootsie”. En musikal om en rik medelålders man som köper sex av en fattig prostituerad och visar henne hur rikedom öppnar dörrar till nya världar. Tycke uppstår. Det kändes bara sunkigt. Och gammalt. Och ingenting att berätta idag. Mellan föreställningarna blev det middag på Hakkassan – min absoluta favoritrestaurang (finns också i London). Tootsie var en humoristisk och charmig föreställning. Ingenting som etsar sej fast – men vi hade några timmars underhållning och det är värt mycket. Nu bara några dagar kvar i denna myllrande stad.

Söndag. Det sveper en kylig vind över New York. Vi njuter inne i vårt härliga hotellrum, ser TV och arbetar vid datorn. Sedan bär det av till Morgans Library – nytt för oss. Vilket maffigt bibliotek med Gutenbergs Bibel i originaltryck från 1400-talet. Och Georgs Sands anteckningar i original. Och mycket mera i ett originellt och vackert bibliotek. Därefter till King Kong. Eftersom jag hyser respekt och värme till koreografen Drew som jag arbetade med i Kinky Boots går jag in med positiva förtecken – eftersom han både koreograferat och regisserat musikalen som bygger på filmen. Enastående imponerande! Scenografi, projektioner, ljus, kostym, koreografi och regi samverkar i ett lysande koncept. Om berättelsen hade varit mera angelägen och scenerna mera komplexa och välskrivna hade detta blivit en supersuccé. Men tyvärr. Det ekar tomt. Men ändå – jag är imponerad att jag följer gorillans uttryck och känslor. Vilket jobb. När man lämnar teatern är man tom – men imponerad. På vår promenad längs 45:e gatan står som alla övriga dagar Glenda Jackson utanför ”hennes” teater och skriver autografer. Det ingår i ”stjärnornas” uppgift – att gå ut på gatan efter föreställningen och träffa publiken. Fantastiskt att stå ansikte mot ansikte med en av mina favoritskådespelare. Dagen avslutas med ”Spelman På Taket” på jiddisch. Fascinerande. En semiprofessionell och mycket traditionell föreställning – men spännande att få uppleva. Måndag är teaterfri – det blev en vandring i The Village och Soho. Bara strosa runt en hel dag. Underbart avslut på en lång och skön resa med mycket upplevelser och mycket vila. Och framförallt inga krav. Bye. Bye. Till Mexico och New York. Nu tillbaka till massor av arbete i Sverige och Norge.

prickad_linje_horisontell

London julen 2018

Jag älskar det. Att strosa runt i denna smutsiga, kaotiska stad. Alla små gränder. Överallt människor. Folk hänger utanför pubar – umgås – dricker öl. Det pratas alla världens språk. Det mångkulturella är påtagligt i en promenad i London. Julen är här med dekorationer större än stora.. Och stämningen. När klockan närmar sej kväll – tusentals förväntansfulla unga och gamla på väg till teater. Man bara dyker in i salongen med ytterkläderna under armen och en drink i plastmuggen. Mitt första besök var ”Inheritance” en välskriven pjäs om vår tid sedd ur ett gay perspektiv. Undrar om någon teater vågar sätta upp den i Sverige. Den är rolig, gripande och ger en analys av världen vi lever i – värd att fundera över. Och så blev det ”En Julsaga” – Dickens på engelskt sätt. Charmigt och musikalisk. Mina upplevelser av musik och teater blev häftigare och häftigare: ”Carmen” i regi av Barrie Kosky. Vilken föreställning! En blandning av teater, musikal och opera. Storartat! Jag identifierar mej med Kosky och låter mej inspireras av. Alla jag arbetar med (mina medarbetare) borde se denna Carmen. Koreografisk, snygg, väl berättad historia. Jag är imponerad och gripen. Dagen efter ”Company”. Jag är lycklig. Sondheim tillhör inte mina gudar. Men denna musikaluppsättning fick mej på fall. Intressant text, rolig – och jag tyckte om musiken. En riktigt bra historia i en fantastisk uppsättning. Marianne Elliot som regissör beundrar jag och hon gör ett mästerverk med Company. Fantastisk scenografi i en exakt regi. Och bra skådespeleri och sång från alla. Jag fascinerades redan när hon regisserade ”War Horse” och ”Curious Incident of the Dog”. Härligt också att återse Patti Lupone med bett i repliken och hon gestaltar en riktig karaktär. Det gör även huvudrollen som jag inte sett förut. Kommande dagar är fyllda av fler upplevelser i ett juligt och soligt vinter London. (Bilder från jul i London, Carmen och Company.)

prickad_linje_horisontell

Thailand 2018

Äntligen har jag kommit ner i varv. Den här gången tog det många veckor – men Shakespeare ställda min kondition på prov. – Jag hamnade på ett Ekologiskt hotel i nån form av thailändsk djungel. ”Cottages” låg utplacerade överallt i naturen med vackra trappor och träspångar mellan husen. Standarden var lyx och kostnaden också. Men från mitt ”cottage” ner till pool, strand och restaurang var oändligt av trappor. Ingen hiss – det ingick inte i konceptet. Så det känns som jag gått ner 10 kg – men säkert kommer ingen att märka nåt. – Efter en vecka ett nytt underbart hotell med vackra trädgårdar och strand och havsutsikt och allt av skönhet och vänlighet en trött skandinav behöver. Läser och simmar och äter sunt och arbetar – bara om lusten faller på. Imorgon sista stoppet på resan – Bangkok – med kultur och storstad – och ett hotell med pool mitt i centrum. Jag är utvilad och känner att energi och kraft har återvänt. (På bilderna: En tredjedel av trappan till stranden, Natur och skönhet som omger mej, Ett buddistiskt eller hinduistiskt vackert bröllop)

Några reflektioner från en annan varmare värld tolv timmar från Malmö. Mina böcker är slut. Keplers senaste lite väl blodig. För många mord. Och ändå så spännande – det går inte att sluta. Och så läste jag för första gången Leif GW Persson. Inte alls tokig och spännande på ett annat sätt än Kepler.

En dag gick jag för att klippa mitt korta hår. Det brukar ta tio minuter hos min klippare på Möllan i Malmö. Nu tog det fyrtiofem minuter. Den skickliga frisören masserade och knådade hela huvudet och halsen. Och virade in hela mitt huvud i varma handdukar och gjorde olika insmörjningar – till slut klippte hon varsamt och noggrant. Efter klippningen samma procedur med handdukar och massage. Jag har ju inget annat än tid – så det blev super – en helt ny upplevelse. Och håret är nyklippt. Nu befinner jag mej i Bangkok – tidig morgon. Har laddat ner boken Ett litet Liv – den säger alla som läst är enormt bra. Jag läste också Mörkret av en ung islänning. Spännande. Alltför snabbläst.

Jag hinner reflektera mycket när jag är ensam och knappt alls pratar med någon. Landade på Bangkoks nya flygplats och tog taxin in till hotellet. Vilken förändring sedan första gången jag landade på den lilla gamla flygplatsen i norra Bangkok. Den nya är en flygplats som är modernare än modern. Och Bangkok har fått fyr-sexfiliga vägar och både tunnelbana och överjordiska snabbtåg inne i stan. Första gången jag var i Bangkok fanns inget av detta. Det var till att åka tuk-tuk, taxibilar eller sitta bak på en taximotorcykel. Det var trångt på gatorna och nästan omöjligt att komma fram. Det tog timmar. Allt på gott och ont. Märkligt vad mycket som kan hända under ett vuxet liv. Fortfarande är Bangkok fascinerande ful-snygg. Fortfarande åker jag tuk-tuk men vågar mej inte på motorcyklarna. Resterande dagar ska jag besöka favoritplatser och några favoritrestauranger. Och sedan bär det hemåt och det är jag beredd på. Ny energi. Ny lust. Nya fascinerande och stimulerande arbeten som jag ska ta itu med. Närmast kommer nyår. Och sedan blir det ”Big Fish” i Uppsala.

prickad_linje_horisontell

London 2018

I liggstol på Lido mitt i Hyde Park. Skönt. Bad i The Serpentine. När vi beställde resan till London visste vi inte att även London kan ha tropisk hetta. Första dagen kom jag själv tidig morgon till London. I väntan på hotellrummet drog jag iväg till en solstol i Hyde Park Lido. Eftermiddagen bjöd på spännande ny dramatik för människor från 10 år: ”A Monster Calls” – en pjäs om modet att se verkligheten som den är. En sorts fantasy berättelse som passade mej. Kanske en uppsättning framöver? På kvällen tunnelbana till till Roundhouse (byggt för att parkera tåg i – från1800-talet) – detta gamla underbara ställe med mycket atmosfär i norra London för att uppleva The ”Swizzle Show”. Akrobatik, gaystämning, nycirkus, sång, musik och galenskap. Helt enkelt ett udda London äventyr. Dagarna flöt på med sköna turistaktiviteter som båttur på Themsen, lunch i Greenwich, promenader i Covent Garden, föreställningen ”Hamilton” som jag såg för tredje gången. Bättre än nånsin. Musiken. Dansen. Nytänk. Fräscht. Skickligt. Jag blev berörd. Först tredje gången drabbades jag fullt ut av berättelsen. Kvällen blev cubansk dansmusikal ”Carmen Cubana” med Bizets musik i cubansk tappning. En annan kväll satt vi utomhus i Open Air Theatre i Regent Park och upplevde ”Little Shop of Horrors”. Mysigt. Handlar om ingenting och fyllt av klichéer. Men ett nytt koncept – växten som kräver blod var en dragshow artist i elefant storlek. Annorlunda och fest och show i den ljumma Londonnatten. Resan bjöd på ytterligare två föreställningar: En ny musikal om ett kärlekspar i Beirut. Poetisk. Byggd på en berättelse av Khalil Gibran. Och slutligen ”Strictly Ballroom”, ”min” koreograf Drew McOnies musikal byggd på filmen. En tur med bad, sol och promenader i Brighton, som just hade Pride vecka med sol och vila på stranden och promenad i Brighton Lanes. Hög mysfaktor.  Ja – London är underbart crazy, mysigt, galet och skönt – inte minst på sommaren med både teater, musik, utomhus aktiviteter och varma kvällar att sitta ute och äta gott – och bara njuta.

prickad_linje_horisontell

Från Skellefteå till Prag 2018

Det var 25 grader och myggen höll sej på behörigt avstånd när jag hälsade på min ensemble och såg uppsättningen Bröderna Lejonhjärta i Skellefteå. Det är magiskt att sitta tillsammans med 400 andra i den vackra naturen med vattendrag, skogsmiljö, grönska och ett litet vattenfall. I stillheten kommer plötsligt musik och skådespeleri och Astrid Lindgrens berättelse om döden, kärleken och lojaliteten – hennes berättelse drabbar oss. Teaterupplevelsen växer med närvaron av naturen.

Efter premiären gjorde jag den sedvanliga resan till Sitges och favoritstaden Barcelona. Sitges för bad, sol, vila och den underbara stämningen som uppstår i mixen av barnfamiljer och gaygubbar. Vi var sju vänner i år. Prat och mat. Sedan bar det av till Barca som mötte oss med en grandios fest i form av årets Prideparad. Det var glädje, stolthet, galenskap med tiotusentals människor på gatorna – inte minst var andelen kvinnor minst 50%. Lekfullheten skapade en stämning som varar länge. Vi njöt av Barcelona med god mat, bad i poolen på hotellets tak och alla härliga platser att besöka. Vi fick också dyka upp som hemlig överraskning på Glenns 40 års firande. Fatima och jag hade kokat ihop en härlig kväll.

Nu är jag i Prag. Jag ska arbeta några dagar med Martin kring uppsättningen ”Big Fish”. Den måste bli galnare och mera crazy. Blandningen realism och galenskap måste gemensamt vara föreställningens koncept. Prag är min andra favoritstad och att sitta i gamla stan på en utomhusservering och njuta folklivet ger en känsla av Mozart och 1700-tal. (Bilderna från ”Bröderna Lejonhjärta”, Prideparaden och Prag.)

prickad_linje_horisontell

Florida 2018

Norbergskan hade älskat det. Att åka runt i bil i Florida som vi gör nu. Att stanna vid vägen och uppleva USA. Det var många år sedan som Anette och jag bilade och bussade runt hela USA från San Fransisco till New York och lärde känna ett land som vi båda hatade och älskade. Jag saknar Anette och hennes galenskap och vår speciella relation. ”Det ytliga och det djupa.” Och märkligast av allt. På måndag-tisdag ska vi träffa Kersti här i Miami. Hon kommer för att uppleva en stor musikfestival där hennes son framträder. Vår enormt stora värld är märklig – och i vissa fall ytterst liten. – När jag läser om snö och kyla i Malmö och Sverige känns det extra skönt att vakna upp och blicka ut över Miami Beach oändliga sandstrand. Och att känna att jag inte har några krav alls. Bara en enorm frihet att vila, sola, bada, läsa och förbereda jobb (när jag känner inspiration). Igår såg vi en proffsig Burlesque show på en mysig teater här i Florida. Och nu blir det frukost på hotel terassen.

”I Nangijala får man vara med om äventyr från morgon till kväll.”

Jag har förlorat min förste regiassistent, min kollega, min chef och framförallt min vän. I drygt 35 år har vi skrattat, pratat ”hemligheter” och löst livets gåtor. Jag har följt Bennys söner och fru och ventilerat både arbete och det privata. Vi har dryftat livet i alla dess former och samtalat om teater och kultur och tillsammans har vi skapat framtidsvisioner. Vi har försökt skapa den ultimata folkteatern – där publiktillgänglighet och hög konstnärlig kvalité ska gå hand i hand. Detta har varit vårt livsprojekt.

Vi kom långt men inte ända i mål. Nu har våra livgivande samtal och spännande diskussioner avslutats. När jag läser i media alla vackra ord som skrivs – så stämmer det för ofantligt många medarbetare liksom för mej: Han har inspirerat mej att nå nya höjder i mitt konstnärskap som regissör, låtit mej få utrymme att iscensätta musikal och teater och få resurser att skapa stora upplevelser. Han har stöttat mej i vått och torrt och ställt upp till 100% och har alltid varit generös med allt.

Samma media som skriver om hans stora betydelse för svenskt teaterliv bestämde sej i kölvattnet av den viktiga #metoo rörelsen att granska makthavare inom kulturen. Och först ut blev Benny. Att samla in 40 röster, de flesta för närvarande inte anställda på teatern och många så gamla som 12 år tillbaka i tiden som gemensamt, ensidigt och offentligt kritiserar Bennys ledarskap smärtar mej. Nu skriver media att ensidigheten beror på att ingen vill ställa upp med något positivt om Bennys ledarskap – fel – vem har man frågat? Det är sant att i svallvågorna efter #metoo följde en ny tystnadskultur. Att inte våga stå upp för en avvikande åsikt. Men jag vet många som försökte ge media en annan bild – men man ville inte ha deras åsikter.

Media inspirerade till ett gatans parlament där alla missnöjda röster kunde utan urskillning kritisera och kasta sin besvikelse och bitterhet över Benny, utan att få en chans att försvara sej. Somt hade säkert saklig grund somt inte. Men metoden känns medeltida. Ett beteende som jag hade hoppats inte skulle finnas i vårt civiliserade samhälle. Jag har fostrats i empati och fått lära mej att ta avstånd från mobbning (även vuxen) och nu fick jag på nära håll se en nära vän brytas ner av denna outhärdliga process och inte orka leva längre. Bennys identitet och livslust lyckades man beröva honom. Ovärdigt.

Det finns demokratiska vägar att lösa frågor/problem kring ledarskap på arbetsplatsen: Facket, Arbetsmiljögrupper, Ägare och Arbetsdomstol. Varför sattes vår svenska modell ur spel i fallet Benny?

”90 år i Nangijala känns som två dagar på jorden. Och två dagar kan du väl vara ensam?”

Men det blir tungt för mej här på jorden.

”Han fattas mej. Han fattas mej” som Mattis säger i Ronja Rövardotter.

Det har gått en vecka idag. Vi stannade på en gata i Fort Lauderdale och fick beskedet i telefon. Benny hade begått självmord. Först chocken och sedan känslorna. Och när jag skrev mitt förra inlägg på Facebook (finns kvar) blev det ett sätt att sätta ord till mina tankar och känslor. Jag lever vidare. Äter frukost. Stiger upp. Lyssnar på nyheter. Läser böcker. Förbereder jobb. Badar. Solar. Upplever. Framförallt vilar. Benny dyker upp – bilder, minnen, fragment av samtal. Roger och jag lämnade Miami Beach – detta underbara paradis i vitt. Vi bodde i Art Deco området med milsvida stränder och vacker arkitektur, allt i vitt och pastell. Vi badade i poolen och en dag gled Greta Garbo fram i bredbrättad sommarhatt och lång tunn klänning – eller var det Åsa Arhammar? En annan dag stod plötsligt Karin Tingstedt i baddräkt vid poolbaren. Synvillor – eller är vi alla kopior av varandra? Kersti Olin hälsade på – hon var verklig – och det var veckans sociala höjdpunkt. Hon var i Miami Beach för att hennes son skulle framträda på den gigantiska Housemusik festivalen ”Ultra” i Miami. En annan höjdpunkt var Everglades Nationalpark.

En fascinerande båttur i träskmarker där krokodiler dyker upp här och var i sin verkliga miljö. Sedan bar det vidare i bil till Key West. Småskaligt. Mysigt. Hemingway. Några dagar av promenader, läsning och kontemplation. Imorgon tillbaka till Miami, lämna bil och flyga till New Orleans. Solen har visat sej konstant och värmen är kring 24 grader.

Jag vill tacka alla som skrivit egna kommentarer och tankar efter mitt inlägg om Benny. – Nu är Roger och jag i New Orleans. En galen stad. Vi bor i ”French Quarter” som pulserar av liv. Här finns allt. Massor av barer med live musik som öppnar redan vid lunch. Jazz. Pop. Rock. Musik strömmar ut genom öppna dörrar och fönster från lunch och långt in i den ljumma kvällen. Det är roligt galna människor, utklädda människor, drogade människor, glada människor. Det är hippt och flummigt och vansinnigt på ett sätt som känns sjuttiotal blandat med idag. Ett måste att besöka. Vi bor mitt i galenskapen med pool där vi kan bada och njuta lugnet några timmar om dagen. Vilka restauranger – vilken mat. Läcker mat. Mest skaldjur. Mycket folk. Men inte för mycket. Roliga affärer. – Idag blir det en tur på Mississippi med en hjulångare och ”Ol Man River”.  Det väcker minnen kring min uppsättning av ”Teaterbåten”. New Orleans är Tennessee Williams och Truman Capotes stad och Louis Armstrongs. Så vi vet var spårvagnen ”Linje Lusta” har gått och var Truman Capote levde. Och var Armstrong spelade. Det känns så rätt och mysigt att få uppleva denna märkliga musikstad. Ett annat USA. Välfärd och fattigdom sida vid sida som gnisslar i disharmoni mot varann.

Så landade vi i New York. ”The Big Apple” välkomnade oss med dimma och 12 grader. Det är skärtorsdag. Först på plan stod MOMA. Modern konst. Vi tittade på en fotoutställning (med några intressanta bilder av en etiopisk konstnär) och en utställning av en brasiliansk kvinnlig konstnär. Och så lunch på vårt favoritställle: MOMAs lounge ”The Modern” med underbart god mat. Kvällen blev musikalen ”Escape to Margaritaville”. En feel-good musical med musik av en för amerikanarna känd ”songwriter” Jimmy Buffet. Folk sjöng med. Lekfullt. Roligt. Välsjunget och en stunds skön underhållning. Inget för Sverige, inget för mej. Men ändå – vi njöt. På natten passerar vi teatrarna som spelar ”Dear Evan Hansen”, ”Hamilton”, ”Anastasia” och ”Come from Away”. Dom är alla ett ”måste”. Boka biljetter om ni är på väg till NY.

Långfredag i New York. Det firas inte här. Allt är som vanligt. Idag blev det Soho och shopping. Det är Roger som shoppar under denna resan. Lunch på en annan av våra favoriter ”Mercer Kitchen”. Toppmat till rimliga priser. Och kvällen previews på ”Carousel”. En gammal musikal-operett av Richard Rogers (= South Pacific, Kungen och jag, Sound of Music m.fl.). Vad att förvänta sej? Inget. Vi blev överraskade – fräsch uppsättning. Mycket bra dans – enormt fin koreografi. Och vilka solister – bara bra ”stars” i huvudrollerna. Vi lät oss dras med i historien och inspireras av spelet. Den behandlar både rasproblem och klassfrågor. Denna uppsättning blir säkert en stor hit här på Broadway  – premiär den 12 april. Inget för Sverige. Inget för mej. Gammal story men välgjord och skicklig – och inte ointressant.

Och så var det påskafton. Vila. Lugn. Två vid datorerna. Efter lunch musikalen ”The Bands Visit” om en arabisk orkester som hamnar i en israelisk by i ödebygden. Om mötet mellan kulturer. Om människors ensamhet. En fin berättelse. Regi och scenografi var så oamerikansk som den kunde vara. Det var snyggt, effektivt och konstnärligt. Superfin scenografi och en välgjord och genomtänkt regi. MEN allt var i samma tempo. Det var himla synd. Kände mej sugen på att arbeta med den och arbeta med varierande rytm och tempo – musikalen är i bra. Spelbar i Sverige. På kvällen åkte vi iväg till Brooklyn. Till ett spännande och okänt område. Gatukonst. Barer. Mikrobryggerier. Och Austin Mcormics shower. New Yorks mest professionella och generösa burlesk show har flyttat från södra Manhattan till Brooklyn. Egen fräck lokal. Egna personliga shower. Mycket folk. Helt enkelt toppen. Ett måste när man besöker New York!

Så blev det Påskdagen. Tunnelbana ner till Whitney Museum of Art i Meatpacking District. Hela detta gamla slaktar och kötthaneringsområde kommer att bli det mest hippa (är redan på gång) området i New York. Och muséet är toppen. Vi såg en intressant amerikansk konstnär Grant Wood som skildrar den amerikanska identiteten i en trist amerikansk glesbygd eller är han ironisk. Vad vet man? Lunchen blev på museets underbara restaurang. Därefter upp på Femte Avenyn för Easter Parade – som är en parad där folk bär specialgjorda hattar. Kul och lite udda. Gammal tradition som nämns redan i musikalen ”Hello Dolly”. Eftermiddag innehöll Edward Albees pjäs ”Three Tall Women” med skådespeleri som man sällan upplever. I huvudrollerna: Laurie Metcalf (amerikansk bra skådespelar ”Star”) och Glenda Jackson en av mina favoriter i kvinnokvartetten (Maggie Smith, Judy Dench, Vanessa Redgrave och just Glenda Jackson). Plötsligt blir jag medveten om min ålder: Jag såg Maggie Smith som Rosalind i ”As you like it” och Judy Dench som Sally Bowles i ”Cabaret” och Glenda Jackson som Ofelia i ”Hamlet”. Oj, oj oj vad tiden går. – På kvällen en ny musikal ”Once on This Island”. Vilken underbar föreställning! Den levde varje sekund. Viktigt budskap kring skillnad i ras och klass. Och med fantastisk musik och man blev inbjuden och omöjligt att stå emot. Helt enkelt: Ett härligt avslut på en Påskdag.

Så är resan nästan slut. Sista dagarna har gått i lugnets tecken. Jag träffade min chef och vi hade några timmars möten. Kvällen blev häftig – en helt ny musikal med Donna Summers musik. Superproffsigt. Musikaliskt. Skickligt. Det var en ”preview” – det kommer att bli succé. I övrigt har vi strosat runt och tittat på stan. Ikväll blir det Disneys ”Frozen”. Imorgon nya arbetsmöten och sedan packa, strosa, shoppa och flyga hem.

Vi har haft en superfin upplevelse i USA. Framöver ser jag fram emot att återvända till Broadway för att se ”King Kong” i regi/koreografi av Drew (som jag arbetade med i Kinky Boots). Och en musikal version av ”Pretty Woman”. Och ”The Prom” (intressant tema om utanförskap) och ”The Devil wears Prada” med musik av Elton John. Och ”Half Time” med musik av Marvin Hamlich. Och ”Josephine” om Josephine Baker. Och förstås höjdpunkten: ”Moulin Rouge” som musikal. Och ”Sousatzka” regisserad av Adrian Noble. Och Tom Kitts senaste musikal ”The Visitor”. Oj vad mycket det blir. Plus all spännande talteater och alla off Broadway produktioner.

prickad_linje_horisontell

Grekland 2017

Efter en osannolikt fantastisk och upplevelserik kryssning har vi nu hämtat andan på den grekiska ön Hydra. Åsnor. Människor. Inga bilar. Kristallklart badvatten. Och sol och varmt. Leonard Cohen bodde här till sin död. Jag var här för 40 år sedan. Inga stora förändringar. Att sitta på terrassen tillsammans med tio väluppfostrade tyska familjer och njuta en behaglig bris till frukost med färsk frukt känns lyx. Anne Holts spännande deckare (I Stoft och Aska) är snart slut. Den har hållit mej på halster hela resan – spännande. Vår sista dag på Hydra kommer vi att ta båt till en mysig badplats och sedan åka på åsnor – som Josef och Maria – upp till Agneta Furuviks inhyrda väderkvarn på toppen av ett berg – cirka 500 trappor eller som i vårt fall – på åsna. Tänk att vi av en händelse stöter på Agneta (och Agneta) på en gångstig till en av stränderna. Av en händelse. Imorgon blir det hemresa från Aten efter en obeskrivligt lyckad resa. Både jobb (med vår föreställning på kryssningen) och vila (före och efter).

prickad_linje_horisontell

Kalifornien 2016

Efter en underbar resa med toppenmat och en skönt lyxig fåtölj att sitta i på ett nytt SAS plan njöt vi i elva timmar och landade i San Fransisco. Vilken mysig stad – minns den svagt från senaste gången med Anette för 40 år sedan. San Fransisco erbjuder vackert solsken varje dag med spårvagnar, mjuka kullar och lummig grönska. Häromdagen besökte vi Oscar De La Renta modeutställning i ett spännande konstmuseum och vandrade i Botaniska trädgården och på kvällen såg vi intressant teater – koreograferad amerikansk fotboll och dans – i en omvänd Billy Elliot historia. Otroligt välgjort och spännande. Igår besökte vi Operahuset

med klassisk balett på högsta nivå. Och kabelspårvagn åker vi mest hela tiden. Fishermans Wharf har vi vandrat i – och åt sund middag av nyfångade skaldjur. Ikväll åt vi i Castro – the gay community. Imorgon blir det Alcatraz. Pengarna bara rullar……..

Så lämnade vi San Fransisco bakom oss. En skön stad, vacker och mysig. Hyrbilen var (är) häftig – och vi körde till Stanford University och därefter till Silicon Valley. Där imponerade mest Google. Det var en hel Google Stad i Googles färger – cyklar, möbler – inredning – allt i egen design. Lekfullt. Galet. Apple var mera diskret. Och Facebook missade vi. Silicon Valley är en stor yta av IT företag. Vi körde till Monterey, Cannery Row – John Steinbecks miljö – här bor vi nu några dagar. Topphotell med havet som närmsta granne. Vågorna brusar och massor av sjöfåglar överallt. Idag ett jättestim av hajar strax utanför vårt fönster. När vi kör runt i naturen här på Monterey halvön är landskapet ”breathtaking”. ”Vilket landskap!” Imponerande vackert. Farligt. Vilt. Få människor och mycket natur. Och till lunch blev det scones, sylt och vispgrädde!!??!!

Trodde inte jag kunde imponeras. Men vilken natur! Big Sur var otroligt – på vägen från Monterey till Los Angeles. Vild natur och vackra vyer så ögat bländades. Grönt överallt – och dramatiskt landskap. Att stå och blicka ut över havet och se ett gäng valar frustande leta efter mat – eller stå några meter från tusentals sjölejon som slagit läger för att föda – på en av de vilda stränderna. Magi. Därefter blev det en annan sorts magi – Hearst Castle. Får inte missas! Här kan man se vad man kan göra om man bara har obegränsat med pengar. Ett slott som inte går att beskriva – att vara mediemogul för hundra år sedan – det gav mycket dollar att leka med. Vi njöt och lät oss imponeras i en miljö som alla de stora ”stjärnorna” vistats i. Och så fortsatte det i dag. På Chinese Theatre i Hollywood – premiärbiografen. Vilken biograf. Påkostad och njutbar. Här har alla stjärnor suttit på sina premiärer. För länge sedan Marilyn Monroe och Marlene Dietrich. Imorgon Russel Crowe och Ryan Gosling på röda mattan. (Vi ska inte vara där.) Vi bor vid Venice Beach. Också en skön del av ett stökigt Los Angeles.

Vilken chock! Vi bilade en timma från Los Angeles in i öknen. Och hamnade i Palm Springs. Från storstad till ökenstad. Från 20 graders sommarvärme till 40 graders ökenhetta. Våra dagar i Los Angeles fylldes av konstmuséer (Getty center, Getty Ville), Hollywood och Beverly Hills och en konsert på underbart spännande arkitektgalna Disney Concert Hall (samma arkitekt som Guggenheim i Bilbao och Foundation Louis Vuitton i Paris). Och i detta härliga hus blev det konsert med Annsofi von Otter. Och efteråt snack med Annsofi. – Nu finns vi i Palm Springs. USA:s mest gay vänliga stad. Det visste vi inte – men blev varse när vi var på teatern och såg att kulturbärarna här – det var inte Sveriges medelålders ”tanter” utan ”gaygubbar”. Salongen var full av entusiastiska ”gaygubbar” – i kortbyxor – som applåderade och levde med i föreställningen. Whaoooo! Annars är hettan påtaglig och dagarna ägnas åt vila, pool och värme. Några utfärder kommer vi att göra i området (spännande öken natur) innan vi avslutar vår resa i Las Vegas och massor av shower och konserter.

Vi lämnade Palm Springs – en oas mitt i öknen – otrolig natur, vila vid poolen och besök på en lokal teater. Ökenhett.

Sedan bar det iväg med bil rakt ut i Nevadaöknen. Intressant resa in i en torr och fattig ökenmiljö. Efter några timmar dyker ”undret” upp som en påhittad hägring – Las Vegas. Vi checkade in i Venedig (hotellkomplex) – och då fanns allt: Markusplatsen, Rialtobron, kanaler med gondoler och amerikaner utklädda till sjungande gondoljärer. Allt som Venedig är känt för. Påkostat – genomarbetat – imponerande och lite ”scary”. Resans höjdpunkt – vad gäller kultur – blev Celine Dion. Vilken artist, musikalitet och utstrålning. Hon berörde mej och Roger djupt. Vi var helt förtrollade av hennes konsert/show – vi satt nära scenen och upplevde hennes personlighet. En enda gång spelade vi på spelautomater och vann direkt 2000:- som vi stoppade i plånboken. Cirque de Soleilles shower ONE (Michael Jackson) och LOVE (Beatles) var superbra. Där har vi mycket att lära oss. Teknik, timing, poesi, dramatik och musik. Jag vill göra en egen föreställning – en musikal med ett högst personligt formspråk – byggt på min inspiration och kunskap om Cirque de Soleille. – Nu är vi på väg hem till Sverige efter en lyckad resa – vi är fulla av intryck – bara plånboken är tom. Och ändå: Det känns märkligt tomt att komma hem utan att ha en mor att berätta för. Hennes reservationslösa kärlek gav energi till mitt arbete och liv. Nu måste jag ”klara mej själv”.

prickad_linje_horisontell

Baku april 2016

Efter en vilsam och mysig resa först till Istanbul och därefter till Baku skyndade jag mot visumkontoret och hamnade först i kön. Whaoo…! Bakus flygplats är som en framtidsvision. Modern. Klinisk ren. Arkitektritad. I visumdisken upplyste dom mej att ny blankett gällde – och jag ställde mej snällt vid dom utplacerade skrivpulpeterna och fyllde i blanketten – några andra, som talade ett för mej obegripligt språk, trängde sej och fyllde hela visumkontorets disk för att fylla i blanketten. Jag blev ändå först – och över deras huvuden sträckte jag fram inbjudan från ambassaden, foto och pengar och fick mitt visum före alla andra. Whaoo! Ingen kö i passkontrollen och bagaget kom med en gång. Jag promenerade ut och möttes av ambassadens chaufförs vänliga ansikte. Han körde mej in till hotellet förbi alla promenerande Baku bor i den varma kvällen. Hotellet super. Vilket rum jag bor på. Utsikt över hela stan. Lyxigt. Med toppen wifi och en snurrande bar-restaurang högst upp som ger utsikt över hela Baku.

Andra dagen blev möte med ambassaden och lunch med Azercell (sponsorn) och ytterligare möte med teaterns ledning. En ny regissör från teatern var utsedd att följa mitt arbete och det kändes spännande. Det blev många leenden den här gången. Människor kommunicerade med leende – förra gången var samtliga jag mötte allvarliga. Kanske skeptiska eller ett uttryck för seriositet? När jag kom in i repetitionsrummet reste sej alla skådespelare och personal som på ett givet tecken och hälsade på mej. Och när teaterchefen kom in reste sej alla igen – även jag – och hälsade på chefen. Kultur och tradition. Jag presenterade uppsättningens idé och tolkningen av pjäsen. Jag gick igång och det bara flödade fram. Plötsligt tyckte jag Pippi Långstrump blev ytterst aktuell och hade ett viktigt budskap. Vi läste pjäsen med skådespelarna. Det var ett äventyr. Det diskuterades och pratades och det tog hela dagen. Och sedan ut i Baku, denna fascinerande och vackra och omvälvande stad med mycket kultur och business – och inte många turister.

Tredje dagen var jag nervös. Att regissera med tolk. Att instruera skådespelare på svenska som översätts av min tolk till ryska för att spelas på azerbadjan. Att inte kunna läsa nyanser i språket och framförallt: Jag kan inte utläsa tankar och kroppsspråk. – Vi repeterade hela dagen – i ögonblicket när vi skapade scener tillsammans var situationen som hemma. Lust, kreativitet och lekfullhet. Jag kände att vi kommunicerade. Whaooooo. Deras språk är hårdare och ofta upplever jag att dom skäller på varann – men så är det inte….. Efter repetitionen kom en svart snygg lyxbil med tonade glas och hämtade mej. Det skulle bli intervju för deras exklusiva stilmagasin BAKU (som tidskriften ”Vogue”). Ett otroligt vackert och genomarbetat magasin med många seriösa intervjuer och porträtt samt artiklar om miljö etc. Först en lång foto session i en exklusiv blomsteraffär och sedan samma process i en möbelaffär. Den svarta exklusiva bilen körde oss runt i Baku. Och jag lät mej fotograferas med blommor och kuddar – sittande, stående, manligt, barnsligt – allt. Sedan intervju. Journalisten var ryska som bodde i Bologna. Hon hade flugits från Bologna till Baku för att göra intervju med mej och ytterligare en person. Vi satt länge och pratade och i september-oktober (när ”Pippi” har premiär) kommer intervjun att publiceras som ett bildreportage. Under samtalets gång hann jag fråga om tidningens chefredaktör och fick veta att det var presidentens dotter Leyla. Och att magasinet ges ut i London (på engelska) och i Moskva. Jag avslutade dagen med promenad i fascinerande Bakus centrum.

Så var det inga fler repetitioner denna gång. En märklig upplevelse. När vi läste pjäsen i början av veckan verkade alla nyvakna inför texten och stapplade sej fram i replikerna. Jag slet jag mitt tunna hår i bryderi. Vad jag skulle göra? När vi började repetera på golvet dagen efter kunde alla samtliga sina repliker utantill ?!??!! Konstigt – alla hade under kvällen och morgonen – skrivit in sina repliker i små anteckningsböcker – som dom hade som hjälp under repetitionerna. – På tre dagar har jag hunnit repetera in fyra av sju scener i Pippi – och när jag lämnade ville dom fotograferas ihop med mej – vi skulle kramas – dom tackade och verkade uppriktigt lyckliga att jag varit där. I början av veckan verkade dom reserverade och så nu – deras öppna känslor till mej gjorde mej omskakad och glad. Nu lämnar jag Pippi och hoppas kunna komma hit ytterligare vid ett tillfälle – till premiären. Skön midsommarafton – jag firar min i Turkish Airlines – antagligen med kebab och hummus. Anländer svensk midsommar inatt vid halvtolv tiden.

prickad_linje_horisontell

London Juli 2016

ONSDAG
Flyget till London. Storstad på sommaren är mysigt. Checka in på hotellet St Martins – snyggt och fräscht. Installera mej med mitt ”Kinky Boots” arbete (manus, musik etc). Iväg på teatern. Såg en alldeles ny musical med Michael Crawford. Alltså Londons Phantomen på operan som han spelade länge och överallt och sjöng in musiken på CD etc. Det var en fantastiskt fin berättelse, finstämd med bara piano, huvudrollen Crawford, ensemble och två barn. En professionell uppsättning – regin var fantasifull, genomarbetad, uttrycksfull – föreställningen välspelad och välsjungen. Helt igenom en succé i mina ögon. Det är av sådana föreställningar jag utvecklas och lär mej se regi på scenen – och forma om det till något personligt. Sedan arbete med Kinky. Och kvällen iväg för att se ”Kinky” föreställningen. Hem i natten med en feelgood känsla i kroppen – oerhört bra gestaltning på scen – flera understudies som spelade bättre än originalen i London. Samtidigt känner jag oro – hur ska jag kunna skapa en bättre föreställning? Personlig, gripande, rolig och allvarlig – den 3 september vet jag svaret – premiär på Malmö Opera. ”Lyckas eller misslyckas” – det är frågan.

TORSDAG
Tidig morgon. Direkt vid datorn med ”Kinky”. Fortsatt förberedelsearbete.  Jag hamnade direkt in i Northhamptons skofabriksvärld. Lyssnade på musik. Läste repliker. Spelade upp musikalen på mitt hotellrum. Jag planerade entréer och sortier. Händelser och karaktärer. Malmö Operas stora scen är gigantisk – en förflyttning av arbetsbänkar kan ta hur mycket tid som helst – och alldeles för stor uppmärksamhet. Vid lunch ett möte med teaterförlaget. Ett bra möte med många frågor om rättigheter, nya musikaler och översättningar. Det är fortfarande mycket jag inte förstår av att förlägga och få rättigheter att spela musikaler. Så mycket komplicerade regelverk och ofta så långa handläggningstider. Eftermiddagen ägnades åt en otroligt välkoreograferad ”Svansjön”. En nytolkning om passion som gränsar till galenskap. Fantasifullt och spännande. Jag fångades av föreställningens magiska värld och lyssnade till Tjajkovskis välkomponerade musik. Ett äventyr. Kvällen blev också intressant med Verdis ”hit” opera: ”Trubaduren”. Jag försökte läsa in mej på handlingen i förhand – men gav upp. Antingen var den så komplicerad att den blev banal – eller så var den så banal att den blev komplicerad. I vart fall Covent Gardens föreställning var oerhört välregisserad. Spännande bilder och uttryck. Och otrolig sång och musik. Handlingen blev tydligare från scenen – och jag var uppslukad av operan varje minut – även om gestaltningen var traditionellt och ”operastelt”.  Gonatt blev det efter att jag frossat i choklad och söta läsk.

FREDAG-LÖRDAG
Tänk vad en storstad kan ändra skepnad på sommaren. London är öppnare och mera inbjudande och folk är utomhus och umgås och mår bra – samtidigt är det fler uteliggare på gatorna – samhällets ojämlikhet blir tydliga. Fredagen ägnades åt möte med koreografen och arbete med ”Kinky Boots”.  En ny musikal ”The Stripper” hann jag med – och avslutade kvällen med ”Jesus Christ Superstar” på Open Air Theatre i Regent Park.  En härlig kväll utomhus med mat och bra musik – den är bland Lloyd-Webbers bästa. Lördag är det bara arbete och jag ser musikalen ”In The Heights” som jag aldrig förut sett. – Medan jag njuter London och befinner mej i min lilla egen ”Kinky–värld” rasar världen utanför: En terroristgalning kör ihjäl människor i Nice och det är försök till militärkupp i Turkiet. Och jag som sjunger sånger om kinky stövlar???? En konstig värld. Det stora och det lilla sida vid sida. Söndag flyg hem – nu är jag laddad och vill börja repetera vår personliga version av ”Kinky Boots”. Måndag 10.00 går startskottet. Och den 3 september är det premiär på Malmö Opera.

Lämna ett svar